Cecilia Arnblom

Patetisk som jag är sitter jag här och lipar. Det var ett tag sen jag grät faktiskt men wtf! Jag är inte den som gråter, jag var förut men jag har blivit så mycket starkare därför känns detta så äckligt att skriva om. Ett litet nederlag och jag grinar.. Fy fan!

Anywho, det går över! För er som vill veta varför mina tårar rinner ner för mina kinder ofrivilligt så är det så att flytten till den "perfekta lägenheten" inte bli av. Hon som har lägenheten har separerat så hon behöver den själv, obviously! Det är trisst att det typ ska hända återigen när jag äntligen blivit glad för någonting.
Det känns lite som strike two, -första var när jag träffade Anders som jag faktiskt föll för, tro det eller ej! Nu ska han bli pappa med en annan. Jag tycker det är jättekul för honom men det kändes faktiskt lite i magen när jag fick reda på det, sist av alla dessutom!
Nej, jag har självklart inte sagt till någon att jag blev ledsen och sårad för så fungerar inte jag men folk förstod nog det ändå. Jag vill inte ha nån sympati, att folk tycker synd om mig är det värsta jag vet men va fan! Kunde jag inte åtminstone fått det här, jag ville ju verkliigen flytta. Jag var så lycklig, de senaste dagarna har jag gått som på moln nu har jag plötsligt hamnat under dom.
Fuck fuck fuck!!
Frågan är om jag nu ska spara pengar och fortsätta leta, nöja mig med någon random lägenhet eller spara och åka ut och resa, plugga eller bara leva. Jag har INGET att hämta i Sverige längre, mina vänner är givetvis här men dom kommer alltid vara här. Jag har ingen kärlek som helst kvar här, allt jag en gång hade är liksom borta. De två människor i Hässelby som jag hade kvar som kompisar är båda borta. Sandra i Norge och Andreas slutade snacka med mig och har nu ett helt nytt liv så det känns så sjukt meningslöst. Förlåt, Madde har jag i närheten och det betyder asmycket men även hon har en man i sitt liv.
Nej, det blir antagligen att spara pengar och sen lämna trissta Hässeby, Sverige överhuvudtaget! Jag orkar inte klampa på samma ställe längre, det fungerar inte för mig.


(bilder som säger mycket...)

Jag undrar jag om det är så att man ska tro på det där med Karma. Visst  har jag inte varit den bästa människan i mina yngre dagar men är inte det här lite överdrivet?...

Så nu har jag varit ännu mer patetisk och surat och klagat men det var också det enda ni kommer få höra på ett tag. Jag tänker alltid posetivt och delar sällan med mig av deprimerande skitsnack, jag kan känna och bearbeta det själv och vill som sagt verkligen inte att folk ska tycka synd om mig.
Nu vet ni iaf att flytten är inställd och att jag bor kvar i mitt lilla äckliga rum på Köpingsvägen i Hässelby.

Det som inte dödar, härdar gott folk!